Sydgeorgien - världens farligaste vatten?

Yaghan kom tillbaka till Sverige i somras efter en 23.000 sjömil lång ettårssegling till Sydgeorgien. 23.000 sjömil motsvarar ett varv runt jorden.


När vi seglade jorden runt 2006-2009 och kom till Falklandsöarna väcktes för första gången lusten att segla till Sydgeorgien. Dock hade vi den gången bestämt oss för att gå till Antarktis. Antarktis är bättre som ett led i en jorden runt segling om man skall vidare mot den chilenska skärgården. Med Sydgeorgien är det annorlunda. När man väl kommit dit från Falklandsöarna är den enda rimliga strategin att sedan fortsätta med vinden till Kapstaden. Vill man gå tillbaka till Falklandsöarna väntar 800 sjömil av hård motvind. Det avskräcker de flesta. Sydgeorgien är något man måste göra som ett helt eget äventyr. Därför blev Sydgeorgien kvar på vår Bucket List ända till 2016. Vi skrev i våra böcker från 2009 och 2011 att vi bar på en framtida dröm att en gång segla till Sydgeorgien. Nu är det gjort.


Det finns mycket som talar för Sydgeorgien som seglingsmål. Det finns också mycket som talar emot.


Låt oss börja med det positiva. Sydgeorgien har ett rikare djurliv än kanske någon annan plats på jorden. Här finns 65 miljoner fåglar och 5 miljoner sälar bland mycket annat. Det är djurens New York skulle man kunna säga. 


Här finns också en mycket intressant industriell historia med skandinavisk och svensk anknytning. Otto Nordenskjöld startade den första svenska Antarktis expeditionen 1901. Han ägde skeppet ” Antarctica ” och kapten på fartyget var den mycket erfarne norrmannen Carl Anton Larsen. Larsen hade seglat till Antarktis tidigare och även varit chef för en valfångsstation i Norge. 1901 seglade man först till Buenos Aires och sedan till Falklandsöarna dit man kom runt nyår. 1902 seglade man ner längst den Antarktiska halvöns västsida - ungefär den rutten som vi gjorde 2007 och som vi skrev om i vår bok ”Vid nytt roder”. Därefter seglade ”Antarctica” norrut igen, runt den Antarktiska halvöns nordspets och ner på ostsidan. Vid ön Snow Hill sattes Nordenskjöld och några besättningsmedlemmar iland. Planen var att de skulle tillbringa det kommande året där samtidigt som kapten Larsen seglade ”Antarctica” vidare till Sydgeorgien för att undersöka detta område. Carl Anton Larsen ville finna en lämplig plats på Sydgeorgien för att grunda en valfångststation. Han fann Grytviken och gav den dess namn. 


Senare grundade han en valfångststation där. Det utvecklades till en stor verksamhet och han blev en rik man. Många platser på Sydgeorgien har skandinaviska namn som Grytviken, Husvik, Tönsberg Point mm. 


Efter besöket på Sydgeorgien seglade ”Antarctica” tillbaka för att plocka upp Nordenskjöld och hans besättning på Snow Hill. ”Antarctica” fastnade dock i isen 60 sjömil från Snow Hill och sjönk. Carl Anton Larsson och hans besättning räddade sig till en ö och fick tillbringa ett år där. Alla räddades senare av fartyget ”Uruguay” från den argentinska flottan. Detta fartyg ligger nu som ett museum i Buenos Aires hamn. 1904 kom Otto N och hans mannar hem till Sverige igen och mottogs som hjältar.


Sydgeorgien är också mycket berömt för Sir Ernest Schackletons segling från Elephant Island på Antarktis till Sydgeorgien i en liten livbåt, James Caird. Schackletons skepp hade också brutits sönder av isen på Antarktis. Besättningen räddades sig upp på Elephant Island. För att skaffa räddning seglade Schackleton och några man 800 sjömil över världens svåraste vatten till Sydgeorgien. Det är en av världshistoriens mest berömda seglingar. Schackleton återkom senare till Sydgeorgien och ligger begravd där.


Sydgeorgien är ett mycket krävande och riskfyllt seglingsmål. Här kan det vara intressant att jämföra med Antarktis som vi besökte 10 år tidigare. Sydgeorgien är väsentligt mera krävande och riskfyllt. För det första blåser det mycket mer. Orsaken är att Sydgeorgien ligger norr om lågstrycksbanan genom Drake Passage. Antarktis ligger söder om. Och vinden snurrar medsols runt lågtrycken på södra halvklotet. Det innebär att vinden norrom blir lågtryckets vind plus dess fartvind. Söder om blir vinden lågtryckets vind minus dess fartvind. Det blåser alltså väsentligt mer på Sydgeorgien än på Antarktis. Till detta kommer de 3000 m höga bergen på Sydgeorgien som innebär att de starka vindarna förstärks av fallvindar som rusar ner för bergssidorna. Om det blåser 15 m/s ute på öppna havet så blåser det ofta 30 m/s på Sydgeorgiens ankarplatser. Och ju bättre ankarplatserna ser ut på pappret desto mer blåser det.


På Antarktis kan man uppleva många stilla och soliga dagar som påminner om en fin dag i alperna. På Sydgeorgien är man på helspänn hela tiden. Här kan också förekomma fina stilla stunder men några minuter senare kan vinden ha vridit något så att vindarna kommer ner i en annan dalgång. Då är det plötsligt full storm och omöjligt att komma tillbaka till segelbåten efter jolleturen. Detta medför att man aldrig kan slappna av riktigt på Sydgeorgien. Man är ständigt på tå.


Dessutom måste man ut på öppet hav när man byter ankarplats på Sydgeorgien. På Antarktiska halvön däremot seglar man mestadels i en tämligen skyddad skärgård.


Det allra svåraste med Sydgeorgien är dock att ta sig därifrån. Till den Antarktiska halvön är det 600 sjömil från Sydamerikas Sydspets. För oss är det ca tre dygn. Man går tillbaka samma väg. För tre dygn kan man göra en bra och säker väderprognos. Såväl till Antarktis som därifrån kan man därför vänta ut ett väderfönster så att man får en behaglig och säker segling.


Med Sydgeorgien är det annorlunda. Att ta sig dit är inte så svårt. Det är 800 sjömil från Falklandsöarna. För oss är det ca 4 dygn. Det kan man också göra en säker väderprognos för. Att ta sig därifrån är däremot en annan sak. Pga de förhärskande västvindarna är det inget alternativ att ta sig tillbaka till Falklandsöarna. Vill man ha medvind - vilket långseglare alltid föredrar - så är enda alternativet att gå till Kapstaden som ligger ca 3000 sjömil bort genom Södra Oceanen. För Yaghan är det ca 14 dagars segling. För 14 dagar existerar inga bra och tillförlitliga väderrapporter. Det innebär att man i praktiken får acceptera det väder som kommer. Det innebär att alla båtar vi känner till har upplevt 1-3 svåra stormar på sträcken. Och då talar vi om ” full blown storms”.


För att få en bättre uppfattning om vilket väder vi kunde vänta oss på sträckan så ”seglade vi rutten” från vårt kontor under två år innan vi skulle avsegla. Vi simulerade rutten med verkliga väderrapporter under den aktuella perioden januari och februari. Vi hittade under dessa två år ingen avseglingstidpunkt som uppfyllde våra normala kriterier på max 24 knops vind och 4 meters signifikant våghöjd. De största vågorna som man möter är två ggr den signifikanta våghöjden. Någon gång såg vi en signifikant våghöjd på 10 meter. Det ger en maximal våghöjd på 20 meter. Under så hårda stormar kan man också möta s.k. monstervågor på tre ggr den signifikanta våghöjden. En sådan monstervåg mötte det tyska kryssningsfartyget ”Bremen” i Drake Passage 2001. Hela bryggan slogs ut och motorerna stannade. Fartyget var mycket illa ute innan man lyckades få igång motorerna igen. Så vi var inte omedvetna om vad vi gav oss ut i. 


Vi ville genomföra hela seglingen på ett år. Eftersom den totala distansen var hela 23.000 sjömil så  innebar det mycket segling. Vår jorden runt segling 2006-2009 via Antarktis var på tre år och 44.000 sjömil. Så Sydgeorgien på ett år innebar ett betydligt tuffare schema. Vi räknade med att göra 22 stopp. Endast två av dessa stopp - förutom Sydgeorgien - var nya stopp för oss. Alla övriga ställen hade vi besökt under vår jorden runt segling. De nya stoppen var Fernando de Noronah och Buenos Aires. I övrigt var det gamla schlagers som Veerhafen i Rotterdam, La Coruna, Lagos, Puerto Calero på Lanzarote, Santa Cruz på Teneriffa, Salvador, Punta del Este och Falklandsöarna. 


Av de nya ställena var Buenos Aires en mycket positiv upplevelse. Det är lite jobbigt att stånga sig upp 200 sjömil i Rio de la Plata men när man väl är där är det en fantastisk stad. Vi låg i Puerto Madero som är en marina mitt i staden med gångavstånd till regeringsbyggnaden Casa Rosada. Puerto Madero området är idag ett mycket exklusivt bostadsområde mitt i den brusande världsstaden Buenos Aires. I Puerto Madero ligger också det tidigare nämnda fartyget ”Uruguay” som räddade Nordenskjöld och hans mannar på Antarktis.


Det andra nya stället - Fernando de Noronah - var inte en lika positiv upplevelse tyckte vi. Ankarplatsen är gungig och det finns inte ens en jollebrygga att lägga jollen vid när man vill gå i land. Detta trots att man måste betala ca 1000 SEK per dag för att ankra där. Det luktar det man i Sydamerika kallar ”Gringo tax” lång väg. ” Gringo tax” innebär att alla utlänningar betalar väsentligt mer för allt än den inhemska befolkningen gör. Det får man acceptera till viss del men Fernando de Noronah var ett sällan skådat rekord i det avseendet. Så Fernando de Noronah kan man lika gärna skippa. Det är dessutom stor risk att man får en jobbig kryssbog till Salvador om man stoppar på Fernando de Noronah. Går man direkt från Kanarieöarna eller Cape Verde till Salvador så får man en mycket bättre vinkel och undviker besvärande motvind på slutet.


Sista stoppet före Sydgeorgien blev Falklandsöarna - ett av våra favoritställen. Detta är också det bästa stället att reparera saker som gått sönder längs den sydamerikanska kusten. Det är lätt av få dit reservdelar utan byråkratiskt krångel. Invånarna på ensliga öar är ofta bra på att reparera saker även med begränsade resurser. Falklandsöarna är ett bra exempel på detta. Det bor också många intressanta seglare på Falklandsöarna. En kväll var vi inbjudna till Stanley Yacht Club. Närvarande där var såväl Sally Poncet som Thies Matzen och Kicki Ericsson. Sally Poncet var en gång gift men Jerome Poncet och de är ett av världens mest berömda seglarpar. Idag forskar Sally mycket på Sydgeorgien och har skrivit en av de bästa guider som finns för detta område. Thies och Kicki är också berömda. De har under många år seglat Wanderer III som är en 31 fotare i trä som på 50 talet byggdes för Eric och Susan Hiscock. Denna 31 fotare har gått jorden runt 5 gånger. Hon har ingen annan elektronik än en VHF, endast 16 liter diesel och 300 liter vatten!!! I många avseenden Yaghans motsats. Thies och Kicki ( som är svenska ) har också levt i Wanderer under två år på Sydgeorgien - längre än någon annan.


Genom Thies och Kicki fick vi en insikt om Sydgeorgien som vi annars hade haft svårt att få. Dessutom visade det sig att Thies fått uppdraget att reparera fönstren på kyrkan i Grytviken. Han är utbildad båtbyggare och mycket kunnig när det gäller att reparera gamla saker. Han skulle därför vara i Grytviken samtidigt som vi var där. Han åkte dit med det fartyg som myndigheterna använder för att forsla förnödenheter till Sydgeorgien. Detta skulle visa sig ovärderligt för oss.


När man kommer till Sydgeorgien är allt överväldigande och samtidigt skrämmande. Vinden tjuter ner längs bergssidorna och även en stor båt som Yaghan känns liten. Även djurlivet är överväldigande och ibland skrämmande. När man först går iland så blir man allt som oftast attackerad av aggressiva pälssälar. Och de ligger överallt. Man kommer inte undan dem. Man kan inte ha lanternor tända på natten för då blir man utsatt för ” bird strikes”. Fåglarna störtar mot ljuset och förstör sig själva och båtens utrustning. Fåglarna anfaller också på land om man kommer för nära deras bo. I denna miljö hade vi inte vågat oss ut på några längre promenader utan Thies guidning. Thies lärde oss hur man hanterar anfallande pälssälar. Lösningen är en pinne typ skidstav. Denna håller man framför nosen på en anfallande pälssäl som då genast stoppar. Detta fungerar mycket bra. När man väl lärt sig detta kan man förflytta sig på ställen med många pälssälar. När man kommer upp i bergen och fåglarna börjar anfalla så håller man istället pinnen rakt upp för att skydda huvudet. Tack vare Thies guidning kunde vi promenera i bergen och se mer av det vilda Sydgeorgien än vi annars hade vågat. Vi seglade också runt och kollade andra ankarplatser än Grytviken. 


Efter två veckor på Sydgeorgien var det dock dags att segla vidare. Vi tyckte då att vi såg ett väderfönster - inte perfekt men så bra som det kan bli här nere.



När man seglar från Sydgeorgien försöker man först gå ca två dygn rakt norrut tills man når den sk. antarktiska konvergensen. Då upphör isbergs risken. Därefter håller man mot Kapstaden. En tid efter passagen av den antarktiska konvergensen drabbades vi av en mycket svår storm. Vi såg stormen komma men för varje väderrapport ökade vindstyrkan och våghöjden. Till slut hade vi 30+ m/s och en signifikant våghöjd på 7 meter. Det innebär att de högsta vågorna är 14 meter. Något liknande hade vi aldrig upplevt under Yaghans mer än 100.000 sjömil tidigare. Till slut seglade vi med vinden på bara riggen i 8 knop. Då var det Yaghan som tog hand om oss och inte vi som tog hand om henne. Vi kände efter hand att vår underbara båt hade kapacitet att hantera detta mycket otrevliga och svåra väder. Det man är rädd för i en sådan situation är dock att något skall gå sönder. Då är man sannolikt förlorad. Man kan i praktiken inte gå ut på däck och göra något. En gång blev hon så hårt nedslagen att de stora rutorna på rufftaket låg under vatten. Hon broachade en gång men redde upp situationen själv eftersom inget segel var uppe.


Vi råkade ut för ytterligare en storm innan vi passerade Gogh Island som ligger halvvägs till Kapstaden. Den var dock inte lika svår som den första.


Sista veckan efter Gogh Island hade vi mer normala vindar. Då ramlade plötsligt den spirade genuan ner. Svirveln i toppen på Furlexsystemet hade gått i två delar. Vi kunde inte rädda genuan som lagt sig under båten utan den fick skäras loss. Vi tackade vår lyckliga stjärna att detta inte hände under stormen. 


Vi vilade ut i Kapstaden under en månad och reparerade det som blivit skadat. Vi kände under flera veckor att vi varit utsatta för mer stress än vi någonsin upplevt under våra yrkesliv eller under tidigare seglingar.


Resten av seglingen var ”a walk in the park” jämfört med Södra Ocenen. Först gick vi non-stop från Kapstaden till St Maarten i Karibien. Det var ca 6000 sjömil. Vår längsta segling någonsin eller 30 dygn till havs. Efter några veckors vila där gick vi via Azorerna, Rotterdam och Kielkanalen till Ellös och Hallberg-Rassy varvet. Det känns förfärligt att veta att 70% av alla bostäder på St Maarten är jämnade med marken av orkanen Irma. St Maarten har länge varit vårt favoritställe i Karibien. Vi har varit där tre gånger genom åren.



Vi har lagt ut 4 filmer vår Youtube kanal som skildrar seglingen till Sydgeorgien. Filmerna kan också ses på vår hemsida www.yaghan.com . 21 filmer om vår jorden runt segling 2006-2009 via Antarktis har visats 600.000 gånger. Någon mer bok blir det inte. Sydgeorgien är ungefär lika stort som Gotland och det vore förmätet att skriva en bok om Gotland efter ett 14 dagars besök. Och 85% av sträckan till och från Sydgeorgien beskrivs väl i våra två tidigare böcker.


Att segla till Sydgeorgien kräver tillstånd från myndigheterna på Falklandsöarna. 2016 infördes ett nytt regelverk som skärpte kraven avsevärt efter ett antal incidenter. Vi fick tillstånd nr 1 under det nya regelverket. Yaghan blev den enda privata yacht som besökte Sydgeorgien under säsongen 2016-17. Vi är inte förvånade. Tillståndskraven är mycket höga och Sydgeorgien är mycket krävande.

© Arne Mårtensson 2012